Det gör ont...

Hmm... jag får inte sova... Kjipt... nu har jag sett på 3 filmer å löst sudoku i 3 timmar... vad ska jag göra nu da?

Håret blev inte så illa iaf... :o) lite annorlunda än det jag är van vid bara... jag har inte haft lugg på ett par år så det känns lite konstigt.

Jag har ett litet problem... Jag undrar om jag kanske håller på å bli förälskad i min kk... men jag vet lixom inte... det kan hända att jag är mer förälskad i ideen i å vara förälskad. Jag mötte han på en såndära nettsida. Han var inte min typ alls så jag tänkte att vi kunde ju leka lite iaf... Vi bestämde oss iaf för å bli kk och jag tyckte det var helt strålande för det var lixom ingen risk att jag skulle falla för han. Trodde jag ja... men nu vet jag lixom inte. Vi har faktiskt väldigt kul ihop å jag kan vara mig själv utan å känna mig dum. Han är kanske inte den snyggaste mannen jag träffat men eftersom jag lärt känna han så blir han bara sötare å sötare. Hmm... Han är så go. Jag älskar å ligga på soffan eller i sängen med han å bara prata... han stryker mig över hela kroppen å småkysser på mig hela tiden. Jag älskar sånt! Hehe... Jag sa till han för ett par veckor sen att jag var glad i han... då svarade han bara: inte för glad hoppas jag... Men som sagt så vet jag inte... jag har lixom inte den känslan att jag inte kan leva utan han utan mer att jag vill vara med han å ha hans uppmärksamhet hela tiden. Men jag har inga planer om å säga nåt. Om jag märker att han inte är interesserad i nåt mer så får jag bara avsluta det. Det blir lite fel å gå in i nåt när man är osäker oxå väl?

Men så har jag lixom en annan som förstör allt. Helge... Han är drömmannen... Jag vet inte varför egentligen men jag har bara sån enorm dragning till han. Vi träffades på jobb för några år sen och har hållit kontakten sen dess... Han bor i Førde... det är lite långt borta men vi har besökt varandra ett par gånger och det är alltid helt fantastiskt. Jag har varit ordentligt förälskad i han och det är jag nog fortfarande men jag vet att det kommer nog aldrig å bli nåt mellan oss...
Jag kan inte säga hur ont det gör... varje gång jag möter nån annan som överhuvudtaget får mig till å tänka på känslor så kommer allt tillbaka. Jag önskar vi kunde få träffas ordentligt över en längre tid så vi kunde finna ut av det. Eller snarare så jag kan få avsluta det. Han har sagt till mig att han inte tycker om mig på det sättet... Men när vi är tillsammans så är han så... jag vet inte vad jag ska skriva... men sist när han var här så låg vi på soffan å myste å så frågade han mig: Kan man ha känslor för nån som man känt så kort tid? Mitt hjärta hoppade nog över 3-4 slag innan jag klarade å svara... å när sånt sker så blir jag bara så otroligt rädd så jag svarade bara: Kanske, men det går nog över... Jag har ångrat på det sen det kom ut. Det var inte det jag menade... Jag förstår inte att man kan ha känslor för en person som man knappt känner men det har jag. Å sista året så har han knappt svarat när jag skrivit till han så jag förstår att han inte är interesserad. Men på nåt sätt så tror jag att det hadde varit annorlunda om vi bodde närmare varandra och fick träffas.
Uff... å nu när jag tänker på han så ser jag att jag absolut inte har samma känslor för Kim... Men vad ska man göra? Jag säger som Lena Ph...
- Ont, det gör ont men det går. Det gör ont en stund på natten men inget på dan. Du vet att det gör ont, det gör ont men ändå, jag har klarat mig rätt länge. Jag börjar blir van och alla omkring dom märker ingenting. Det gör ont...

Jaja... jag får väl försöka sova nu da... klockan är ju trots allt mer mer morgon än natt... *suck* Jag hoppas alla andra sover gott iaf.
Natta...