Hela Norge gråter...

Jag gråter... Jag kan inte hjälpa det. Allt är bara helt fruktansvärt. Jag kan inte förstå hur en person kan göra nåt sånt.

Igår ca 15:20 sitter jag på kontoret på hotellet och jobbar. Plötsligt smäller det till och det skakar i dörrar och fönster. Vi känner marken vibrera. Jag och Gesa ser på varandra... Hehe... Det måste ha varit åskan sa jag... Vi delar historier om hur hon var rädd för åska å gråt när hon var liten och jag om hur jag älskade å ligga ute mitt på gräsmattan å se på blixtarna och höra på åskan... Jag säger att jag vill gå ut å se om det sker nåt å tar en cigg... konstigt att det inte regnar tänkte jag... det är grått men det har slutat... Jag hör svagt syrener och brannlarm... jag tänkte att det måste vara blixten som slagit ned nånstans... när jag kommer in på hotellet så kommer nån och säger att det lät som en bomb och folk springer bort från høyblokken... Vi loggar in på VG och ser katastrofala bilder från regeringskvartalet. Min enda tanke är: Tack och lov att Marita inte jobbar där längre... Sen börjar tankarna... vad sker? Det kommer meddelande om att det är flera bomber... Jag tänker att jag borde komma mig hem men jag vill inte gå mot Oslo S. Är det en plats som dom kommer å ta sen så är det ett säkert kort. Fler människor passerar genom där varje dag än det som är på Karl Johan. Jag vet att jag är tryggast på hotellet just nu... Fösöker jobba å bli färdig samtidigt som jag håller mig uppdaterad på nett. Jag har gråten i halsen hela tiden men tänker att jag kan inte gråta på jobb. Vem är det som bombar Oslo??? Tanken går automatiskt till Al Qaida... Är det vår tur nu? Jag hoppas inte det.. så kommer rykterna om en bilbomb och det blir till verklighet. Vad annars??
Sen ser jag nästa uppdatering... Dem skyter på oss - vi er under angrep! På ett läger för arbetarpartiets ungdomsförbund. Har hela världen blivit galen eller?? Har det ett sammanhang? Tack och lov! Då är det ivartfall inte Al Qaida! Invandrarpolitiken i norge är svår nog som den är utan det. Efter vad som känns som en evighet så kommer besked att polisen har arreterat mannen. Han är norsk. Min enda tanke är bara: Det måste vara nåt allvarligt fel uppi huvet på den mannen... På hotellet sätter vi upp buffen som får stå till sent på natten, våfflor och kaffe och varm choklad tas fram. Alla är lite rädda och oroliga. Vi har Amerikanare som minns 9/11, spajorer som tänker på bombningarena i Madrid i mars 2004 och Engelskmänn som tänker på London Juli 2005. Alla pratar med alla men situationen lugnar sig eftervart.
På väg hem är jag inte rädd men gråtfärdig. Allt är avspärrat. Jag se glasspllitter överallt. Oslo är skadat. Bussen går som tur min väg, jag vågar inte ta en taxi... Lite paraniod kanske. Ser bak mig hela vägen från bussen hem. Om dom kan sjuta på Utøya som kan dom komma hit oxå. Svarar på alla meddelanden att jag är trygg och mår bra. Väl hemma släcker jag allt ljus och ser på nyheterna att det är bekräftat 7 döda i Oslo och 10 st på Utøya... men det förväntas att dom finner fler. Vi ser bilder på folk som ligger och gömmer sig nede vid vattnet. Jag tänder ett ljus i fönstret kl 22:30 för dom omkomna. Kl 1 orkar jag inte mer. Har ont hela kroppen och speciellt nacken efter att ha spänt mig hela eftermiddagen. Jag går och lägger mig. I mökret klarar jag äntligen att gråta... jag klarar bara inte att sluta, tårarna bara rinner. Jag försöker hämta mig och tar en dusch istället och lägger mig sen i badkaret för att slappna av. Jag ligger i mörkret å ser ut mitt lilla fönster på badet. Livrädd för att se nån där ute. Jag intalar mig själv att jag är barnslig. Dom har tagit han. Det är över. Jag är trygg...tårarna fortsätter att rinna och rädslan vill ändå inte släppa. Lägger mig i sängen och somnar tillslut. Vaknade tidigt idag och satte mig framför tvn för att höra det sist. 84 döda på Utøya... han har fått ett namn. Anders Behring Breivik. Han bodde på skøyen. Han är 2 år äldre än mig... Blond, lång, normalt utseende... Hadde jag mött han på stan skulle jag tyckt han var attraktiv. Det enda jag ser nu är ett monster. Höger extremist och väldigt smart. Det är ännu mer skrämmande. Han kunde varit min granne. Filmer av reportrar och intervjuer med överlevande visas på tv... Jag gråter lite mer. Jag lagar mig frukost. Ser på nyhetskanalen och försöker packa. Jag skal ju flytta om en vecka... Klarar inte å fokusera riktigt. Tårarna bara rinner. Jag är glad för att jag lever. Jag är så glad för det, att det inte är jag som ligger där. Känner mig skyldig och önskar jag kunde göra nåt. Ringde blodcentralen igår men dom vill bara ha 0-... Jag går in på røde kors sida för å se om dom behöver hjälp... registrerar mig ivartfall men får inte hjälpa till nu. Ser om nån skal arrangera fackeltåg och där kom det. På måndag... men då är jag hemma i härnösand... Fan... Jag kan inte göra nånting... Känner mig hjälplös och fortsätter att packa... Tårarna fortsätter att rinna.